Vildsvin nr 3!

Idag gick det snabbt värre!

Jag kom upp till Torn 1 strax efter kl 19 och lade ut mina gamla brödbitar och kompostpåsar med diverse smaskens. Igår snöade det nästan en decimeter och det var fint på vägen hit men lite snö sista biten. Endel pulsande i snön blev det sista biten men idag skrämde jag inte några i alla fall. Innan jag gick upp pratade jag lite med Husbonden och han sa att jag fick väl komma in på lite fika senare ikväll. Ja, kanske svarade jag.

Vädret var lite halvtaskigt så till vida att vinden var sydostlig med en lätt dragning mot ostlig och det är bara nästan ok. Det blåser då lite för mkt in mot åtelplatsen och det är bara om de kommer in från vänster som jag kan klara min vittring från deras känsliga trynen. Temperaturen var någon minusgrad och det var lätt mulet och "ganska" mörkt eftersom det nästan inte var någon måne alls.

Plötsligt så hör jag en hel del fnysningar och "vädringar" från ett gristryne rakt in i skogen från tornet sett! Pulsen går raskt upp och blodet börjar pumpa i kroppen. Sedan kommer jag att tänka på vinden och så klart...typiskt får den väl vittring på mig om den kommer så långt att den över huvud taget kommer till beslut att gå fram.

Sedan hör jag lastaren köra igång för att ploga vägen och tänker att nu är det väl kört på riktigt...att de blir rädda och misstänksamma och flyr "fältet".

Men...

Plötsligt ser jag ett helt gäng med skuggor komma in från vänster! Jösses! Jag har inte ens suttit en timme och det kommer säkert ett 10-tal kultingar och några större redan. På grund av att vinden är som den är så har jag inte tid att vänta för länge med skottet. Tur är att de är ivriga också och springer rakt ut mot maten jag lagt ut. Jag har bössan redo och när jag ganska omgående hör en varningsfrustning från en sugga så beslutar jag mig för att skjuta mot en liten "kulting" som står fritt med bredsidan mot mig.

PANG!!!

Skottet går och alla försvinner!

Fan, hur gick det där tänker jag!

Jag hade den bra i siktet i skenet från åtellampan så jag borde inte gjort ett dåligt skott då grisen stod stilla.

Jag repeterar i en ny patron - tror jag... - och spanar ut i skogen. Alla sprang iväg åt vänster från det hållet de kom...

Från tornet syns inget och inte ett ljud hörs. Varken skrik eller sparkande från en skadad gris.

Jag tar fram mina ficklampor, tar upp en rulle silvertejp och tejpar fast en ficklampa på pipan, sätter på mig den bättre pannlampan och klättrar ned.

På åtelplatsen blir jag lugnad då jag ser ett par små blodpölar och en del blodstänk. Skönt!

När jag följer blodspåret - som inte kräver någon spårhund precis - blir jag allt lugnare och efter ca 35 m ser jag en liten brunsvart klump liggande mellan träden.

OJ! Det var en liten gynnare!

Jag tar en bild med bössan som referens.

Skottet satt precis framför objektivet mitt i lungtrakten. Det var väl därför den kunde springa "så långt" och det förklarar även det ymniga blodflödet.

När jag sedan gör "patron ur" blir jag förvånad - jag hade inte matat in en ny patron!!! I hastigheten hade jag på något sätt fått i tomhylsan igen! Vilken jäkla tur att jag inte behövde skjuta ett snabbt andraskott!

Nåja, slutet gott allting gott!

Det blev inte någon fika hos Husbonden utan raka vägen hem till garaget för urtagning och invigning av slaktgalgen.

Här har jag till sist lyckats få på den lilla "galten" på galgen. Kan man kalla en kulting på 22 kg levandevikt för galt? Galtkulting är kanske en bättre benämning?

Det var svårt att få på honom på galgen eftersom han var så liten. Knappast någon risk att han överbelastade galgen heller...den är godkänd för 200 kg!

På bilden har jag precis börjat göra lite snitt i buken när jag kommer på att jag måste dokumentera "galgpremiären".

Makabert?

Inte för mig, men för "militanta veganer" kanske...

Fast den här bloggen är inte skriven för dem utan för min egen skull. ;)

Nu kan jag gå på beredskapen med ett fint minne.

Slutet gott, allting gott!