En sen kväll på åteln

Så var det dags ikväll igen. Vädret var mulet, -3 grader och svag nordlig vind med dragning åt nordost. Jag var lite i valet och kvalet om jag skulle åka då det blev rätt så sent efter en sväng på stan och middagen. Hade kommit över lite "kompost" som är perfekt som mat till vildsvinen. Jag "skiter i" att många tycker att det är dåligt att lämna ut processad mat i skogen. Så här års är det extra viktigt att de får i sig ordentligt med mat och om potatisen är kokt och salladen är hackad kan knappast ha någon större sexuell betydelse...
Svinmaten jag hade med mig var dock inte så lite...jag fick låna en pulka av grannens barn för jag orkade inte bära den hela vägen. Det är ju så himla mycket snö så det är perfekt att dra tunga lass med en pulka. Kanske borde man skaffa sig en egen istället för att låna grannens barns... Jag hade i alla fall tillåtelse att göra det, om inte av ägaren så väl av mamman.
När jag kommit till min "jaktplats" stannade jag och pratade med Johan om hur det varit de senaste gångerna jag varit uppe och hur det var då han sköt sin gris förra lördagen.
Jag lämnade pulkan lite från Torn 1 - det jag alltid sitter i för de andra ligger inte vid åtelplatsen = ett självklart val. Sedan jag smugit upp i tornet och satt mig till rätta på kudden så hörde jag faktiskt ett skri från ett vildsvin. Låt vara att det var en lång bit bort men ändå en stor skillnad mot gårdagens totalt händelselösa vakpass.
När jag suttit lite drygt 2,5 h så beslutade jag mig för att klättra ned och kånka fram maten på åteln så att den skulle kunna locka lite med sin goda doft. Det tar bara ca 10 minuter totalt och jag hör inte att jag störde någon gris under tiden. Upp i tornet och fortsatt väntan, klockan halv 1 händer det äntligen! Jag hör fnysande och vädrande ute från åkern! Försiktigt vänder jag mig om och ser en sugga med två unggrisar i släptåg. Det är högst troligt att det är den misstänksamma suggan som jag sett tidigare. Hon är så försiktig att hon vädrar när hon springer men som tur är har hon inte någon chans att få korn på mig - då... De springer in genom hålet i stenmuren ca 50 m upp från tornet och går in i skogen. Jag siktar inte ens på dem då för de är i rörelse och jag antar så klart att de ska komma närmare, vilket också sker. De går in bland träden mitt i mellan skjutgatorna. Där står suggan och snackar och vädrar, "kultingarna" på ca 35 kg går runt lite och kliar sig mot någon tjärad trädstam. Jag siktar lite på den ena men tycker att avståndet är lite långt och det är mörkt. De "måste" så klart komma fram och äta lite. Min puls är rätt så hög måste jag erkänna... Suggan vädrar och har sig, grymtar och "morrar" åt sina ungar och, tyvärr, gör hon flera gånger "pysljudet" som låter som en wastegate-ventil... Till sist går hon i alla fall fram och käkar lite men ungarna är i bakgrunden...lampan tänds och hon blir lite orolig och backar. Jag tror inte att det är ljuset som skrämde henne utan min vittring, tyvärr...
Det får dem att gå bakåt lite till och de står i "skydd" bakom två träd till vänster och suggan vädrar lite innan hon tycker att det är för farligt och sticker iväg bort mellan träden. Ridå.
Jag sitter någon dryg halvtimme till innan jag packar ihop mina saker och går till "Vita faran" och åker hem, tomhänt som vanligt... Men det var trots detta en mycket lärorik kväll och varje gång jag ser grisar är roliga gånger. Det blev nog knappa 4 timmar på pass inatt. Ingen kan säga att jag inte har tålamod i alla fall.