Grisar överallt och jag fick skjuta min andra!

Detta är ytterligare ett blogginlägg som är skrivet i efterhand...så "kan" det bli när det gäller undertecknad. ;) Idag är det natten 6-7 februari och bloggen gäller så klart 28 januari.

Vädret var svag nordvästlig vind på bara några m/s och ca 3-4 minusgrader vilket är detsamma som bra förutsättningar för en lyckad kväll i Tornet.

Jag kom iväg relativt bra i tid efter en bra middag, ca kl 18. När jag kom till jaktstället träffar jag först sonen J som trodde att jag redan var uppe i tornet eftersom det precis innan smällt ett skott nära. Tyvärr har deras hjullastare gått sönder och han var på väg ut för att se vad som var fel. Vi pratar lite om allt innan jag åker upp till Husbonden och meddelar att "det var inte jag som sköt", vilket de också trott.

Det var ganska mkt snö och den var dessutom lite hårdare nu när det var kallare igen. Kanske inte som en riktig skarsnö men lite vassare var den. När jag kommer ca 40 meter från tornet så ser jag min största fasa; åtelbelysningen lyser när jag kommer!!! Jag tvärstannar på åkern, kränger av mig ryggsäcken och försöker smyga mig fram. Efter några meter ser jag en mörk skugga springa förbi hålet i stenmuren, troligen var det suggan. För när jag sträcker på mig så ser jag 5 st kultingar i 25 - 30 kg storlek som står och mumsar i sig maten vi lagt ut. Jag ställer mig upp och lyfter geväret men även om jag får in dem i siktet avstår jag från att skjuta. Det känns inte riktigt värt att chansa iväg ett skott så, det var dessutom enstaka höga grässtrån i skottlinjen. Alltså försöker jag ta mig närmare så sakteliga. Vinden var helt rätt så omöjligt vore det inte om det nu inte vore för den vaksamma suggan och oljudet man frambringar när går i skarsnö. När jag har en meter kvar till bra stöd på en stor sten i "stenmuren" så suggan varsnade mig och grymtande sprang mot åteln vilket fick kultingarna att också försvinna. De har ett så roligt läte suggorna när de varnar, ett slags "mmbrö, mmbrö, mmbrö..." vilket får kultingarna att springa som streck.
Jag smyger ändå fram mot stenen och står stilla ett bra tag, chansen finns ju att de kommer tillbaka. Så blev det dock inte så jag gick ut på åkern och hämtade ryggsäcken och klättrade upp i tornet.
Det är en fin kväll med fullmåne och god sikt in mellan träden pga snön. Efter ett tjugotal minuter så kommer några svarta skuggor småspringande inne från vänster i skogen. Det är de som jag skrämde bort! Jag gör mig beredd med bössan och siktade in mig på kultingarna som vanligt.

- Här slutade jag skriva natten den 7/2 och fortsätter nu lite kort av vad jag minns. "Nu" är det 6/6 2010 och jag minns inte helt hur det gick till.

Jag vet i alla fall att det var en så händelserik kväll att jag inte ens hann skicka ett SMS till Marie att jag var framme. Det var ju grisar framme redan då jag kom till Torn 1 som är vid åtelplatsen.

Efter ett litet tag står i alla fall en kulting fritt och bra med bredsidan till rakt nedanför Torn 1. Jag låter skottet gå och rödgrisen faller i skottet och blir liggande på plats. Skönt!

Jag går ned och bekräftar att grisen är död. Det är en liten gylta och jag ringer Marie och berättar att "Gris nr 2" har fallit!

Kl 21.05, på plats ser den lite mindre ut än "ettan".

Eftersom det gick så fort visar jag upp gyltan för så väl "Husbonden" och Johan. Det blir lite snack och jag avböjer fikat hos "Husbonden" då jag fått lite annat att stå i nu.

Hemma ser den dock inte så liten ut i tunnan.

Det visar sig stämma bra...gyltan väger nämligen 32 kg och är alltså större!

Jag minns inte riktigt hur jag gick till väga med urtagningen men jag vill minnas att jag inte gjorde som förra gången i alla fall! Det vändandet hit och dit har jag gjort för sista gången!

Jag hängde upp gyltan i ett järnför och tvingade isär benen med tvingar så att det skulle gå lättare att flå.

Lätt var inte ordet men det fungerade till sist. Måste skaffa mig en slaktgalge nu. Detta börjar ju bli en vana!

Vet inte vad klockan var när jag var färdig men avsevärt tidigare än efter "ettan". Jag tror klockan var kring 01...typ.

Oväder, snökaos och åteljakt

Jahaja...nu är det dags att minnas tillbaka i tiden. Inte så långt den här gången men nog för att det ska bli lite svårt. Idag är det 6/2 och jag ska skriva vad som hände 27/1, dvs för 1,5 vecka sedan.


Det hade snöat på eftermiddagen och blåst en hel del. Här i skogen där vi bor är det svårt att avgöra hur dåligt vädret är egentligen, likaså ikväll...så jag gav mig iväg i saaben strax efter 19. När jag kom till Färlöv och skulle åka vägen som går över åkrarna till Önnestad fick jag nästan en chock! Vilket väglag!!! Det blåste hårt från sydväst och snön som låg på vägen hade blåst till ca 15 cm modd på många ställen. Jag är mycket glad att jag inte fick något möte för spåren på vägen gjorde att jag höll mitt i vägen. Det var det jävligaste väglag jag någonsin kört i tror jag. Hade jag varit tvungen att stanna hade jag fastnat! Så jag försökte hålla en lagom låg fart för att inte fastna/köra av vägen. När jag kommit till Önnestad tänkte jag att nu var det värsta gjort och då kunde jag så klart lika väl fortsätta mot jaktmarken. Efter någon halvmil kom jag ikapp en traktor som plogade vägen och den hade jag framför mig i säkert en mil. Det var mkt skönt att den åkte in på den lilla grusvägen som jag måste åka på en bra bit. Det negativa saken var att det gick långsamt - 25 km/h - men det positiva var att jag var säker på att komma fram.

Väl framme så knackade jag på hos Husbonden som blev mkt förvånad att jag kommit dit i det ovädret. Ja, det kändes verkligen som ett oväder för snön yrde från taken men det var inte så jättekallt - på termometern......

Jag fick med mig bröd av Husfrun och hade mkt mat med mig också. Uppe vid Torn 1 så kikade jag på åtelplatsen och såg att grisarna varit där redan eftersom det var spår i nysnön. Då knatade jag ut och lade ut det jag hade med mig. Det har inte varit så avskräckande tidigare så varför skulle det vara det nu - trodde jag. Sedan satte jag mig och väntade, klockan var nog strax efter halv tio. Skrev ett SMS till Marie och ett till pappa där jag gratulerade till gårdagens räv. Till pappa nämnde jag inte något om snöovädret som jag åkt i...det berättade jag om då jag pratade med honom någon dag senare.

När det gått ett par timmar så hörde jag lite knakande och brakande som kom allt närmare. Jag var beredd med bössan men såg ingenting...tills de helt plötsligt stod där! Det var en sugga med två "kultingar" - årsgrisar. De var större än den jag sköt tidigare, så jag gissar på en vikt av ca 40 kg. Suggan stod där och nosade högt. Troligen kände hon vittringen av mig eftersom vinden var hård och lite växlande. Eventuellt kände hon min doft från åtelplatsen eftersom vinden vridit mer åt nordväst. Jag tycker det är så himla fräckt att ha dem så nära att man hör dem frusta och fnysa. De stod till vänster om åtelplatsen på bara 15 meters håll! Jag kunde dock inte skjuta där eftersom de stod lite i buskar och jag vill inte drämma iväg bly på så osäkra premisser.

När det stod där så sa suggan något till kultingarna och de småsprang iväg bort bakom några buskar. Där stannade de och kikade långsamt fram. Först suggan, sedan kultingarna en efter en. Jag satt med geväret uppe och hårkorset på ena kultingen. Avståndet var nog ca 45-50 meter och det kändes lite långt när det var så mörkt även fast det var snö. Jag trodde de skulle komma närmare men suggan var allt annat än nöjd så hon "skickade iväg dem" bort bakom några träd samtidigt som hon gick fram ett tiotal meter och stod och doftade av omgivningen. Sorgligt nog blev hon inte nöjd utan grymtade och sprang iväg. SKIT! Så kommer hon fram ändå, men i den högra skjutgatan. Hon stannar igen efter ett tag och står och vädrar. Helt plötsligt så öppnar sig molnen och en nästan full måne skickar sitt ljus över åteln. Gud, så vackert det blev! Jag är inte religiös men blev det nästan när jag såg suggan i det blåa ljuset skickade ut, blänket i snön som gjorde att det såg ut som guld och mitt i detta vackra står suggan med perfekt sida mot mig. Jag hade henne i kikarsiktet och "sköt" många gånger men så klart tryckte jag inte av när hon har två "barn" som väntar på henne. Suggan hade så klart inte dragna spenar längre men har ändå stor betydelse i uppfostringssyfte o.s.v. Till sist får hon nog och knatar iväg in i skogen med följe av sina två kultingar.

Jag sitter ytterligare någon timme men inget händer, skogen är dödstyst så när som på det sedvanliga ugglorna.

Då jag skulle åka iväg hade det töat lite och den mjuka snön hade packat till sig lite... Det gjorde det mycket svårt att komma iväg med bilen. Blåsten hade gjort att alla spår var översnöade och igenyrda. Jag fick gunga bilen med kopplingen och gå ut och gräva med händerna ett flertal gånger. Sedan gjorde jag misstaget att bestämma mig för att backa de helt raka 100 metrarna ut på vägen. Jösses så svårt det var att backa rakt i mörkret. Vips, så kände jag hur det började luta betänkligt...och ändå har inte vägen några direkta diken... När jag sedan skulle köra framåt igen så gick det så klart inte...så det var bara att gå ut och gräva med händerna igen och sparka undan snön med graningestövlarna. Det tog ett bra tag att ta sig de 100 metrarna men jag lyckades till sist. När jag kom ut på stora vägen var det plogat och ett mkt bra vinterväglag.

Jag ringde upp M och pratade om nattens "jakt". Precis då vi avslutat så såg jag något som rörde sig för att sekunden senare kliva ut på vägen. Vad det var? En älg! Den ställde sig med ostadiga ben mitt på grusvägen som inatt inte hade ett gruskorn utan bara snö... Jag ställde mig på bromsen men bilen bara gled så för att inte köra på den svängde jag bakom den. Så här efteråt kan jag inte minnas om den flyttat på sig då jag körde förbi den. Ja, förbi körde jag och som tur är inte "på" den. Hade den stått kvar mitt på vägen hade jag inte kunnat stanna utan kört på den - puttat omkull den. Jag kan nog säga att jag aldrig varit så nära att krocka med en älg! Det känns nästan som det är så att jag får köra på viltet om jag ska få något med mig hem....

SMS från pappa

I kväll/natt fick jag ett SMS från min pappa.
Han är...precis fyllda 71, och inte långrandig i sina meddelanden:
"En räv har dött. häls, Far"
Men det är alltid roligt att få SMS och i synnerhet från sin far. Det kändes konstigt att skriva att han är 71. Fy vad konstigt det kändes att skriva en sjua och en etta i ålder på sin far. Han känns som tur är inte alls "så gammal". ;)

(Skrivet 6/6 2010 - dagen då jag börjat uppdatera min blogg bakåt i tiden - för vilken gång i ordningen?...)

Fel vind...

Ja, hur var det nu... Försöker komma ihåg hur det var för en vecka sedan men har redan glömt lite...*suck* (Skriver alltså detta kvällen 31/1.)
Det var min fars födelsedag och jag ringde honom på väg till åteln. Eftersom det tar en dryg halvtimme att köra vid bra väglag så har man tid att prata. Han hade haft en bra dag med folk som kom och hälsade på men eftersom jag inte fått iväg paketet i tid pga långsam leverans så hade inte våra presenter kommit...

Jag sofftade på soffan efter maten och bestämde mig till sist för att åka iväg. Det var rätt behaglig temperatur - tre - fyra minus - men det blåste friskt från sydost. Jag tänkte att jag får åka och slänga ut lite mat till grisarna i alla fall. Några timmar klarar man ju i blåsten också.

När jag till sist kom fram vid 21:30-tiden var det inte så skönt precis. Tur att jag har den tjocka jackan med den fårskinnsfodrade luvan för den skyddade bra mot vinden i nacken. Eftersom Torn 1 är ett ganska högt torn tänkte jag att vinden kanske sprider min vittring över vildsvinens känsliga trynen...tänkte jag...
Kring 23-tiden hörde jag hur det knakade och brakade inne från skogen. Det lät som det var ganska många vildsvin som närmade sig och ibland hörde jag att en skrik och min puls ökade hela tiden. Jag var redo med bössan när jag såg skuggor närma sig. Fram kommer ett par tre större och någon mindre i god fart.
Men...
Precis då de kommer fram kommer de även rakt i vindriktningen från min plats i tornet.
Vad händer om vildsvin får vittring på en människa?
De kastar om ögonblickligen och "brölar" sitt "BRÖÖÖ, BRÖÖÖ..." för att varna varandra. Jag tror att det är suggorna som använder det ljudet för att varna sina kultingar
Så var det med den skottchansen. De var nog framme ett par sekunder och det är vad jag kallar skjutmöjlighet när man sitter på åtel mitt i natten. Då vill åtminstone jag ha goood tid på mig för att kunna avlossa ett så säkert skott som möjligt.
Det var roligt att få se dem i alla fall. Jag tror faktiskt att det var samma flock som jag sköt mitt första vildsvin från. Trots att de knappast kommer tillbaka sitter jag kvar en dryg timme till. Hoppet är det sista som överger mannen.
Var efter timmarna gick avtog vinden allt mer men istället sjönkt temperaturen. Hur kallt det var vet jag inte men ute på åkern var det nog under -10 grader för snön knarrade och kändes rejält kärv. Jag frös inte sååå mkt i tornet men när jag kom till bilen kände jag hur kallt det var.
Jag vet inte vad klockan var när jag kom hem men jag tror det var kring kl 1 och efter en runda med hundarna, lite fika var det bara att kasta sig i bingen. Kvällen var spännande och givande trots att det inte blev någon skottchans och jag har lärt mig att det inte är någon vits att åka ut om vinden är fel.

Le Reviseur

Le Reviseur XO Christmas Edition

Idag har det varit en "hemmalördag", vilket i och för sig inte är något ovanligt...men lite jul har försvunnit från trädgården och så har jag rengjort glasen på kaminen. Usch, vilket tråkigt jobb men de blev så fina att jag inte har velat tända i den ikväll. Till middag var det rester av gårdagens grillade kotlettrad - benfri - av vildsvin och ugnstekta potatishalvor med aioli. Vi kompletterade med en liten bit vilsvinskarré så att det skulle räcka ordentligt. Den var ju inte så stor min skjutna lilla nasse.

För att fira ett gott dagsverke för att vara en lördag hällde jag upp en cognac. Eftersom julen är slut så får väl även julcognacen tömmas. Nu var det i och för sig förra julen jag köpte cognacen...men den har klarat sig bra. Jag är inte någon expert men inte hade den härsknat i alla fall ;)

När jag läste om den sorten hade den fått blandad kritik. Jag tyckte den var mkt bra.

Tyvärr har jag inte något provningsprotokoll på cognac så jag kan inte ge någon "officiell etikett" på smaken. Den är dock god, ganska kraftfull utan att vara för spritig och har ganska mkt frukt och godis i sig.

Måndagskväll i tornet

Ja, idag var det dags igen. Det blev ju inte något vildsvinsvakande i helgen av olika orsaker; det var kallt, jag hade min premiärgris att ta hand om, julen skulle ut ur huset osv. Många ursäkter men så var det faktiskt.
Bot och bättring var det alltså dags för ikväll. Jag stannade till och pratade med J först. Vi hade inte träffats sedan jag sköt mitt lilla premiärsvin. De hade införskaffat lite krossat vete som han hade lagt ut några gånger och det hade varit uppätet varje gång han kommit nästa gång. Det lovar bra för framtiden! Det hade inte blivit av för honom att sitta och passa något den senaste tiden.
När jag svänger upp till Husbonden så får jag syn på 12 dovhjortar - minst - på den mindre åkern innan "Stora åkern". Tur att det var mörkt och olagligt att skjuta, för annars hade jag grämt mig över att jag skrämt dem då jag kom med bilen. Sedan jag växlat några ord med Husbonden gick jag upp till åteln.
Det var rätt så mkt snö - för att vara i skåne - och även om det var nysnö var det spår lite här och där på åkern. När jag kom fram till tornet gick jag vidare med mat till åtelplatsen. Jag hade bröd, kasserade saker från vår skafferirensning och så en hel del överbliven "kompost", dvs matrester och sådant som blivit över vid matlagning - typ potatisskal. Hällde ut det lite här och där men samtidigt inte längre bort än att åtelbelysningen skulle lysa upp en eventuell käkande gris.
Sedan var det bara att klättra upp på stegen, sopa bort snön från golvet i tornet och sätta sig på plats på snurrstolen och vänta. Klockan var strax efter 22 när jag satte mig till rätta och skickade ett SMS till M att jag var på plats. Vädret ikväll var mulet, någon minusgrad och svag nordvästlig vind.
Jag såg en uggla flaxa förbi på några meters avstånd, hörde räv på håll, något enstaka rådjur som skällde och sedan, javisst, några grymtningar och skrik på långt håll av de kära vildsvinen men ingen som ville komma nära åteln.
Efter 3 kalla timmar gav jag upp. Det var inte så många minusgrader på termometern men det var gråkallt. Idag hade jag inte något fika med mig men skulle för gärna haft det och nästan ännu hellre något att dricka.
Trots att jag kom hem efter midnatt och arbetsdag blev det så väl runda med vovvarna och den efterlängtade fikan. Vilken tid jag somnade kommer jag knappt ihåg men jag tror att det var efter 3...

Köttkvarnspremiär!

Idag har det varit styckdag här hemma. Jag har kämpat och kämpat och efter många timmars slit blev jag klar och allt känns som det blev lyckat. Glömde tyvärr ta några bilder på arbetet men det kommer kanske någon gång om jag lyckas skjuta något mer...

När jag då äntligen blivit klar var det dags att inviga den nyinköpta köttkvarnen. Det är en från Claes Ohlsson som gick lös på 899 kr. Den fungerade mkt bra men skam vore det väl annars när det är en ny maskin!

 

Jag hade skurit köttet i mindre bitar och maskinen hade inga som helst problem med att tugga i sig det.

När allt var malet så hade en skål med köttbitar blivit en skål med färs mald på mellangrova skivan. Jag lade det i två påsar på 640 och 700 gram. Frågan är hur det ska användas? Det blir till att läsa lite i receptböckerna och kanske på nätet. Jag köpte i  och för sig Anders Levéns vildsvinskokbok på Ö&B strax innan jul. Inte för att jag hade skjutit något vildsvin då men jag tänkte att det var väl f-n om jag inte skulle skjuta något någongång. Om inte annat kan man köpa vildsvin...

Sedan var det slamsorna som skulle bli hundmat. Det var också en skål med lite mer oaptitliga bitar sett ur ett människoperspektiv. Då körde jag på den grövre hålskivan och det funkade också "kanon". Det blev 5 små påsar till vovvarna som nog räcker till ett 10 - 20 mål mat. Ja, det är alltså långt ifrån allt de får! Vildsvinsfärsen är bara som "topping" så att torrfodret ska smaka lite bättre.

Alltså blev det inte något vildsvinsvakande i helgen. Igår "dansades julen ut" här hemma. Det innebar inte något annat dansande än valsandet med dammsugaren. Inte så upphetsande precis...

Grillat é godast!

Ikväll grillades viltburgare!

Ja, vem säger att man bara kan eller snarare ska grilla bara på sommaren? Vi blandade 50/50 med rådjursfärs/fläskfärs och det blev supergoda burgare. Hamburgarna ser nästan ut som köttbullar på bilden men de är rätt knubbiga. Till detta hade vi Max hamburgebröd i två sorter; GI och Frisco. Båda var mkt goda även om man inte orkade mer än en halva till varje burgare. Jag åt två vilket kanske inte låter mkt men det var ju klyftpotatis och kall (så klart) vitlökssås också förutom sedvanliga tillbehör.

Rådjursfärsen kom från pinnbocken jag sköt på bockjaktspremiären hemma på Singö. Trofén på den var inte mkt att skryta med men den kommer att monteras ändå. Bara jag får "tummen ur" någon gång...

Pinnbock!

Ser ni hornen? Jag kan berätta att jag nästa blev lite osäker när jag skjutit trots att jag sett hornen i kikaren innan jag tryckte av... Ingen idé att lämna in dem för medaljbedömning om man säger som så.

Till middagen drack jag öl. Guuud vad det är gott med öl! Nu var det idag inte någon höjdaröl precis; Hellefors bryggeri och deras Risingsbo 1856 i styrka 3,5. Jag kan nästan säga att det också är betyget på en 10-gradig skala... Lättdrucken, slätstruken utan vare sig särskild beska, fyllighet eller eftersmak. Nåja, den slank ned och passade ändå rätt okej till middagen. Hamburgare kräver inte så mkt när det gäller öl men lite mer styrka hade inte skadat nu när man har gått av en veckas "beredskap" och allt.

Risingsbo 1856

Ja, det får väl avsluta dagens inlägg. Imorgon hoppas jag komma iväg på lite vildsvinsvak igen...det är så himla spännande!

Inga trikiner i första vildsvinet!

Idag kom provsvaret från JP labbet.  Det var inga trikiner i min gris!
Eller var det det? Ja, ett tag blev jag lite osäker men sedan läste jag rätt i SMS'et som kom redan kl 12:56.
"Vildsvinsprovet har ej
påvisat trikiner. Testet
utfört av Swedac
ackrediterat organ 1 9 2 5
enligt ISO/IEC 1 7 2 5
enligt EU:s förordning 2 0
75 / 2 0 0 5 . Jenny"
Gud så kul!!!
Nu ska det ätas vildsvin!
Ja, det är ju inte någon jättegris som kommer att räcka "i en evighet" men vi kommer att få njuta av den flera gånger i alla fall.
Levandevikten var ca 30 kg och det är vad jag förstått en perfekt matgris.
Troféerna lär knappast lämnas in till bedömning men jag har tagit hand om de betarna jag hittade i gapet, så vid tillfälle skall de monteras på någon typ av platta i alla fall.

(Skrivet 6/6 - 2010, nästan 5 månader senare m.a.o.)

Trikinundersökning

Ja, så var det dags för undersökning av trikinförekomst hos min lilla vildsvinsgaltkulting.
Jag ringde JP-lab i Hästveda och hörde hur jag skulle göra.
Jenny - som är J-et i JP - sa att jag kunde komma förbi med det eller skicka det. Jag svarade att det kunde vara roligt att komma förbi första gången och dessutom kunna visa upp det jag skurit loss - var det rätt njurtapp så att säga? Hon sa att jag kunde ju även ta en bit av kindmuskeln om jag var osäker.
Sagt och gjort, jag tog även kindmuskeln. Huvudet hade legat i garaget ett par dagar men eftersom det var kallt var det ju inte någon skillnad mot om det skulle legat i kylskåpet.
Man kan lämna det "när som helst" hos dem. Mellan 07:00 - 22:00 kan man ringa på och övrig tid är det bara att lägga det i deras brevlåda. Det kostar bara 100 kronor om man vill ha svar via SMS.
Jag var där kring 19-tiden och visade upp biten.
Jo, det var rätt sa Jenny.
Skönt, sa jag.
Det är inte lätt när det är första gången...

På vägen hem så körde jag så klart fel i mörkret. Det som skulle gå ganska fort tog sin lilla tid. Allt var precis som vanligt med andra ord...

(Skrivet 6/6 - 2010)

5 januari - fast 5 månader senare...

Jahaja, jag lovade i förra bloggen att jag skulle skriva vad som hände efter att jag skjutit premiärgrisen.

Kan säga att det var länge sedan. Då var det vinter och den 5 januari, idag när jag skriver detta är det Nationaldagen den 6/6 och varmt och myggigt. Sitter på altanen i t-tröja och shorts trots att klockan är 19:20.

Jag kan knappt komma ihåg vad som hände så här långt senare.

Vad jag minns var att det var inte det lättaste att ta reda på allt när det var första gången.

Jag hängde upp grisen i ett snöre i ena bakbenet som var ett tips från en jakttidning.
Ännu..

"...bättre är det att hänga upp vildsvinet i
ena bakbenet. Då faller tarmpaket och
magsäck lättare ut ur bukhålan och
risken för att sticka hål på tarmar och
magsäck är heller inte så stor."
 
Jäkla jobb måste jag säga! Visst är det bra att ta ur grisen hängande i bakbenen men att det skulle vara bättre med ena benet skriver jag INTE under på!!! Men eftersom jag var nybörjare gjorde jag ju som "de lärda" sa. Det var jobbigt som f-n att få upp grisen med ett rep, men det gick. Jag hängde den på ett steg på en stege så som min far brukar göra med rådjuren.
 
Därefter var tipset att man skulle hänga upp vildsvinet i en krok i underkäken! "Jösses så enkelt..." Först ska det hänga i ena bakbenet och sedan i underkäken! Jag vände dock på grisen med stor möda och besvär. Flådde sedan nedåt som var tipset. "Så här flår Staffan ett vildsvin på 5 minuter." Jo, kyss mig i röven...
Jag kan säga att 5 minuer för en erfaren är ungefär 2,5 timmar för en oerfaren med halvslö kniv. Jäklar vilket jobb, men roligt när man gör det och själv har skjutit viltet! :)
 
När grisen är flådd, häng över den i
bakbenen, och om du inte gjort det
i samband med passningen, ta ur
lever, hjärta, lungor och strupe i ett
paket. Var försiktig med gallblåsan
på levern. Skär runt ändtarmen och
dra ut den tillsammans med urinblåsan.
Skär av huvudet i atlaskotan.
 
Alltså nu blev man ju nästan gråtfärdig! Häng över den i bakbenen - igen! Hur lätt är det att bolla omkring med en gris på 30 kg åt ena och andra hållet???
Jag tog vara på lever, hjärta och njurar. Då jag lossat huvudet tog jag även ut tungan. Sotningen gick hyfsat men oj vilken lång "ändtarmsgång" en gris har. Kniven räckte ju nästan inte till men jag klarade tarm och blåsa. Fast som nybörjare vill man gärna ha en bättre beskrivning av en så här stor sak som att ta ur ett djur.
Det står utförligt hur man gör med olika avsnitt vid flåning men bara lite summariskt hur man tar ur. Det är dåligt tycker jag.
 
Jag var inte helt övertygad hur jag skulle gå till väga med njurtappen heller. Jag hade dock god hjälp av så väl olika tidningar/böcker och inte minst; SVA's hemsida. Där finns det även visat i detalj hur man går till väga i mycket informativa bilder. Perfekt!
Fast även om det är tydligt i en bildserie eller text är det inte riktigt liiika enkelt när man står där och har ett "blodigt kadaver" framför sig.
 
Jag tog sedan efter mkt möda in alla detaljer och sköljde och packeterade dem väl. Njurtappen lade jag i dubbla plastpåsar för att skicka till ett labb.
 
Hur det gick till berättar jag om "i morgon".

Senare på dagen fick jag ett SMS från "J" som är sonen på gården. De är bra snälla den familjen. Inte nog med att jag får jaga vildsvin hos dem. Han tyckte att jag får väcka honom nästa gång så han kan komma upp med lastaren istället för att jag ska ha en blodig gris i bilen. Jag kan slakta hos dem också om jag vill.
Fast jag tycker inte det gör så mkt om det kommer lite blod i min bil...men så har jag den ju i en halv tunna. Slakta gör jag helst hemma men erbjudandet om hjälp från lastaren håller jag i minnet den dagen jag skjuter en stooor "rackare".

Första vildsvinet!

JIPPIE!!!

Då har jag äääntligen skjutit mitt första vildsvin! Jag är gladgladglad!

Nästan lika glad som att det gick bra. Det blev ett skott och en Vulkankula av kaliber 30-06 gjorde sitt jobb precis så bra som man bara kan hoppas att ett skott ska göra när man avlossar det. Oj, vad skönt det var att vildsvinet stannade på platsen.

Nej, vi tar det lite mer från början.

Det var alltså den 4 januari och jag kom iväg lite halvsent som vanligt...

Framme i R träffade jag först husbondens son och vi pratade både länge och väl. Han hade faktiskt suttit på pass i julhelgen och hört 3 olika vildsvinsflockar när han satt i torn 1. En dag hade han även suttit då det var ljust och sett en flock med dovhjortar på ca 6 djur men avstått från skott då avståndet var för drygt.

Sedan gick jag in till husbonden och pratade lite. Han skojade lite om att jag fick ju säga till när jag skutit så att han kunde komma med hjullastaren...

Jag gick upp och lade ut lite "skafferirens" och lite "kompost" från julmaten. Frågan är alltid om man vågar gå fram och lägga ut något innan man ska sätta sig? Risken är ju att vildsvinen känner vittringen av mig, men går jag inte fram med mat har de inte något som "drar" till åteln...ett dilemma med andra ord. De hade varit framme och kollat och ätit upp allt jag lagt ut men det var inte någon som bökat i jorden. En anledning till det kan ju vara att det är väldigt hårt och fruset i marken där.

Vädret ikväll var snö på marken - några cm - och svag västlig vind. Det är rätt bra för då blåser det rakt från skogen så ingen vittring kommer från mig. Fast det kommer inte någon matvittring ut i skogen heller...så allt har så att säga en baksida. Kylan gjorde så klart att jag hade "alla" kläder på mig. Det var kanske inte arktiskt kallt men några minusgrader var det.

Det var en väldigt tyst kväll, inte alls så mkt ugglor eller andra som gjorde ljud.

Jag hörde några vildsvin på håll men inget riktigt nära - de första timmmarna.

Men sedan kom de!

Jag hörde de komma allt närmare från vänster sida. Det blir väldigt spännande och pulsen ökar allt mer. Till sist ser jag några skuggor som kommer springande i mörkret. Från att ha varit relativt klart blev det sedan molnigt när väl månen kommit upp, typiskt. Jag såg först ett par ganska stora som stod och luktade vänster om åtelplatsen men efter ett tag kom de även bakifrån, från skogen. Allt fler kom och jag blev så till mig att jag glömde räkna dem! Hade inte kunnat föreställa mig att det skulle komma så många! Antagligen var det mellan 2-4 vuxna djur och 10 - 14 stycken mindre "kultingar". De for runt på åtelplatsen och lät sig väl smaka av maten jag lagt ut. De små stod ofta i klungor medans suggorna höll sig lite avvaktande. Det var med andra ord svårt att få ett djur stående relativt fritt för att bra och säkert skott. Något sådant hade jag aldrig kunnat föreställa mig faktiskt. När jag suttit och siktat med fingret på avtryckaren i flera minuter kom en liten äntligen fritt så länge att jag kunde skjuta ett skott. "Kultingen" föll i skottet och blev kvar - SKÖNT! Alla andra försvann snabbt som en avlöning men de stannade kanske 50-60 m in i skogen. Där stod suggan och "grymtade" och kallade på sina kultingar. De stod där gott och väl en minut innan de försvann in i skogen.

När jag klättrade ned från tornet hade pulsen lagt sig, men oj vad hjärtat slog hårt när djuren var framme och käkade. Det jobbigaste var dock nästan kylan. Eftersom jag tagit av mig handskarna när jag gjorde mig beredd blev jag snart kall om fingrarna. Avkylningen går snabbt när man sitter stilla i ca 4 minusgrader.

Vildsvinet visade sig vara en liten galtkulting - heter det så? Det visade sig sedan att den vägde ca 30 kg i levandevikt. Jag tycker den såg fin ut och pälsen var faktiskt riktigt grann. Tjock och tät nu när det är vinter och nog luktade den lite tjära också.

Även om det föll i skottet hade den lite nervryckningar så för säkerhets skull stack jag den också.

Så klart ville jag ha en bild på mitt första vildsvin så jag tog den här bilden med mobilen med lite lyshjälp från pannlampan.

Jag sköt den vid 23:40 och ringde hem till M när jag kommit fram till "galten". Det var mååånga timmars vakande som till sist betalade sig med en fin liten "rödgris". Skickade även ett SMS till min far och berättade vilken "duktig" son han har. Han ringde upp mig efter ett litet tag och gratulerade mig till lyckad jakt.
Sedan var det bara att gå och hämta bilen och lasta in den. Som "tack" lade jag ut en kasse med äpplen så att de kommer tillbaka i det snaraste.

Vad som hände sedan tar jag i nästa blogg eftersom det var på ett nytt dygn.