Vädret var svag nordvästlig vind på bara några m/s och ca 3-4 minusgrader vilket är detsamma som bra förutsättningar för en lyckad kväll i Tornet.
Jag kom iväg relativt bra i tid efter en bra middag, ca kl 18. När jag kom till jaktstället träffar jag först sonen J som trodde att jag redan var uppe i tornet eftersom det precis innan smällt ett skott nära. Tyvärr har deras hjullastare gått sönder och han var på väg ut för att se vad som var fel. Vi pratar lite om allt innan jag åker upp till Husbonden och meddelar att "det var inte jag som sköt", vilket de också trott.
Det var ganska mkt snö och den var dessutom lite hårdare nu när det var kallare igen. Kanske inte som en riktig skarsnö men lite vassare var den. När jag kommer ca 40 meter från tornet så ser jag min största fasa; åtelbelysningen lyser när jag kommer!!! Jag tvärstannar på åkern, kränger av mig ryggsäcken och försöker smyga mig fram. Efter några meter ser jag en mörk skugga springa förbi hålet i stenmuren, troligen var det suggan. För när jag sträcker på mig så ser jag 5 st kultingar i 25 - 30 kg storlek som står och mumsar i sig maten vi lagt ut. Jag ställer mig upp och lyfter geväret men även om jag får in dem i siktet avstår jag från att skjuta. Det känns inte riktigt värt att chansa iväg ett skott så, det var dessutom enstaka höga grässtrån i skottlinjen. Alltså försöker jag ta mig närmare så sakteliga. Vinden var helt rätt så omöjligt vore det inte om det nu inte vore för den vaksamma suggan och oljudet man frambringar när går i skarsnö. När jag har en meter kvar till bra stöd på en stor sten i "stenmuren" så suggan varsnade mig och grymtande sprang mot åteln vilket fick kultingarna att också försvinna. De har ett så roligt läte suggorna när de varnar, ett slags "mmbrö, mmbrö, mmbrö..." vilket får kultingarna att springa som streck.
Jag smyger ändå fram mot stenen och står stilla ett bra tag, chansen finns ju att de kommer tillbaka. Så blev det dock inte så jag gick ut på åkern och hämtade ryggsäcken och klättrade upp i tornet.
Det är en fin kväll med fullmåne och god sikt in mellan träden pga snön. Efter ett tjugotal minuter så kommer några svarta skuggor småspringande inne från vänster i skogen. Det är de som jag skrämde bort! Jag gör mig beredd med bössan och siktade in mig på kultingarna som vanligt.
- Här slutade jag skriva natten den 7/2 och fortsätter nu lite kort av vad jag minns. "Nu" är det 6/6 2010 och jag minns inte helt hur det gick till.
Jag vet i alla fall att det var en så händelserik kväll att jag inte ens hann skicka ett SMS till Marie att jag var framme. Det var ju grisar framme redan då jag kom till Torn 1 som är vid åtelplatsen.
Efter ett litet tag står i alla fall en kulting fritt och bra med bredsidan till rakt nedanför Torn 1. Jag låter skottet gå och rödgrisen faller i skottet och blir liggande på plats. Skönt!
Jag går ned och bekräftar att grisen är död. Det är en liten gylta och jag ringer Marie och berättar att "Gris nr 2" har fallit!
Kl 21.05, på plats ser den lite mindre ut än "ettan".
Eftersom det gick så fort visar jag upp gyltan för så väl "Husbonden" och Johan. Det blir lite snack och jag avböjer fikat hos "Husbonden" då jag fått lite annat att stå i nu.
Hemma ser den dock inte så liten ut i tunnan.
Det visar sig stämma bra...gyltan väger nämligen 32 kg och är alltså större!
Jag minns inte riktigt hur jag gick till väga med urtagningen men jag vill minnas att jag inte gjorde som förra gången i alla fall! Det vändandet hit och dit har jag gjort för sista gången!
Jag hängde upp gyltan i ett järnför och tvingade isär benen med tvingar så att det skulle gå lättare att flå.
Lätt var inte ordet men det fungerade till sist. Måste skaffa mig en slaktgalge nu. Detta börjar ju bli en vana!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar