Oväder, snökaos och åteljakt

Jahaja...nu är det dags att minnas tillbaka i tiden. Inte så långt den här gången men nog för att det ska bli lite svårt. Idag är det 6/2 och jag ska skriva vad som hände 27/1, dvs för 1,5 vecka sedan.


Det hade snöat på eftermiddagen och blåst en hel del. Här i skogen där vi bor är det svårt att avgöra hur dåligt vädret är egentligen, likaså ikväll...så jag gav mig iväg i saaben strax efter 19. När jag kom till Färlöv och skulle åka vägen som går över åkrarna till Önnestad fick jag nästan en chock! Vilket väglag!!! Det blåste hårt från sydväst och snön som låg på vägen hade blåst till ca 15 cm modd på många ställen. Jag är mycket glad att jag inte fick något möte för spåren på vägen gjorde att jag höll mitt i vägen. Det var det jävligaste väglag jag någonsin kört i tror jag. Hade jag varit tvungen att stanna hade jag fastnat! Så jag försökte hålla en lagom låg fart för att inte fastna/köra av vägen. När jag kommit till Önnestad tänkte jag att nu var det värsta gjort och då kunde jag så klart lika väl fortsätta mot jaktmarken. Efter någon halvmil kom jag ikapp en traktor som plogade vägen och den hade jag framför mig i säkert en mil. Det var mkt skönt att den åkte in på den lilla grusvägen som jag måste åka på en bra bit. Det negativa saken var att det gick långsamt - 25 km/h - men det positiva var att jag var säker på att komma fram.

Väl framme så knackade jag på hos Husbonden som blev mkt förvånad att jag kommit dit i det ovädret. Ja, det kändes verkligen som ett oväder för snön yrde från taken men det var inte så jättekallt - på termometern......

Jag fick med mig bröd av Husfrun och hade mkt mat med mig också. Uppe vid Torn 1 så kikade jag på åtelplatsen och såg att grisarna varit där redan eftersom det var spår i nysnön. Då knatade jag ut och lade ut det jag hade med mig. Det har inte varit så avskräckande tidigare så varför skulle det vara det nu - trodde jag. Sedan satte jag mig och väntade, klockan var nog strax efter halv tio. Skrev ett SMS till Marie och ett till pappa där jag gratulerade till gårdagens räv. Till pappa nämnde jag inte något om snöovädret som jag åkt i...det berättade jag om då jag pratade med honom någon dag senare.

När det gått ett par timmar så hörde jag lite knakande och brakande som kom allt närmare. Jag var beredd med bössan men såg ingenting...tills de helt plötsligt stod där! Det var en sugga med två "kultingar" - årsgrisar. De var större än den jag sköt tidigare, så jag gissar på en vikt av ca 40 kg. Suggan stod där och nosade högt. Troligen kände hon vittringen av mig eftersom vinden var hård och lite växlande. Eventuellt kände hon min doft från åtelplatsen eftersom vinden vridit mer åt nordväst. Jag tycker det är så himla fräckt att ha dem så nära att man hör dem frusta och fnysa. De stod till vänster om åtelplatsen på bara 15 meters håll! Jag kunde dock inte skjuta där eftersom de stod lite i buskar och jag vill inte drämma iväg bly på så osäkra premisser.

När det stod där så sa suggan något till kultingarna och de småsprang iväg bort bakom några buskar. Där stannade de och kikade långsamt fram. Först suggan, sedan kultingarna en efter en. Jag satt med geväret uppe och hårkorset på ena kultingen. Avståndet var nog ca 45-50 meter och det kändes lite långt när det var så mörkt även fast det var snö. Jag trodde de skulle komma närmare men suggan var allt annat än nöjd så hon "skickade iväg dem" bort bakom några träd samtidigt som hon gick fram ett tiotal meter och stod och doftade av omgivningen. Sorgligt nog blev hon inte nöjd utan grymtade och sprang iväg. SKIT! Så kommer hon fram ändå, men i den högra skjutgatan. Hon stannar igen efter ett tag och står och vädrar. Helt plötsligt så öppnar sig molnen och en nästan full måne skickar sitt ljus över åteln. Gud, så vackert det blev! Jag är inte religiös men blev det nästan när jag såg suggan i det blåa ljuset skickade ut, blänket i snön som gjorde att det såg ut som guld och mitt i detta vackra står suggan med perfekt sida mot mig. Jag hade henne i kikarsiktet och "sköt" många gånger men så klart tryckte jag inte av när hon har två "barn" som väntar på henne. Suggan hade så klart inte dragna spenar längre men har ändå stor betydelse i uppfostringssyfte o.s.v. Till sist får hon nog och knatar iväg in i skogen med följe av sina två kultingar.

Jag sitter ytterligare någon timme men inget händer, skogen är dödstyst så när som på det sedvanliga ugglorna.

Då jag skulle åka iväg hade det töat lite och den mjuka snön hade packat till sig lite... Det gjorde det mycket svårt att komma iväg med bilen. Blåsten hade gjort att alla spår var översnöade och igenyrda. Jag fick gunga bilen med kopplingen och gå ut och gräva med händerna ett flertal gånger. Sedan gjorde jag misstaget att bestämma mig för att backa de helt raka 100 metrarna ut på vägen. Jösses så svårt det var att backa rakt i mörkret. Vips, så kände jag hur det började luta betänkligt...och ändå har inte vägen några direkta diken... När jag sedan skulle köra framåt igen så gick det så klart inte...så det var bara att gå ut och gräva med händerna igen och sparka undan snön med graningestövlarna. Det tog ett bra tag att ta sig de 100 metrarna men jag lyckades till sist. När jag kom ut på stora vägen var det plogat och ett mkt bra vinterväglag.

Jag ringde upp M och pratade om nattens "jakt". Precis då vi avslutat så såg jag något som rörde sig för att sekunden senare kliva ut på vägen. Vad det var? En älg! Den ställde sig med ostadiga ben mitt på grusvägen som inatt inte hade ett gruskorn utan bara snö... Jag ställde mig på bromsen men bilen bara gled så för att inte köra på den svängde jag bakom den. Så här efteråt kan jag inte minnas om den flyttat på sig då jag körde förbi den. Ja, förbi körde jag och som tur är inte "på" den. Hade den stått kvar mitt på vägen hade jag inte kunnat stanna utan kört på den - puttat omkull den. Jag kan nog säga att jag aldrig varit så nära att krocka med en älg! Det känns nästan som det är så att jag får köra på viltet om jag ska få något med mig hem....