tisdag 25 januari 2011

Stavgång - dag 1 - träna och dö?

Då var det dags för mitt "nya" liv. Ett liv i en månad där jag har tänkt att jag ska äta nyttigare och mindre, unvika sötsaker i stora lass men inte vara asketisk och - framför allt - jag ska börja träna!
Eftersom jag är helt otränad så har jag tänkt att jag ska gå med stavar. Tidigare i somras så joggade jag lite men det var nog för tungt för mina otränade leder och ben.
Invägningen var direkt på morgonen och jag vägde som gud skapat mig 80,2 kg.
Jag pinade mig upp kvart i sex och klädde mig med mina nya träningskläder jag köpte i höstas när jag hade ont i ryggen/höften OCH hade feber!
Det kändes bra att vara igång även om det bara var 3 grader ute men vinden var svag sydvästlig så den kylde inte så farligt. Reflexvästen var den nya jag köpte för bara någon tjuga på Rusta men grann och fin. På huvudet hade jag en gammal oanvänd keps och pannlampa. Jag är INTE någon kepsmänniska men det är väldigt skönt att kunna vika ned skärmen och slippa bli bländad av bilar - och vara "osynlig" - och att kunna slippa lite av vindarna när man går över de öppna gärdena.
De första 1,5 km är på asfalt och det var lite halt ibland av gammal is. På grusvägen var det olika, ibland bra och ibland halt men på den korta asfaltbiten halvvägs var det bra, ända tills...
Jag ramlade på en isfläck!!!
Jag joggade på asfaltsbiten för att snabbt komma från stora vägen och då jag vek av till grusvägen så var det en isfläck. Kanske var den under en vattenpöl eller så såg jag den inte bara.
POFF!!! Så låg jag på marken med lite grus i munnen! Fanfanfan, jag som hade nya - heeelt nya - träningskläder på mig och så ramlar jag! Som tur är så skrapade jag inte upp jackan men väl ett liiitet hål på vänster knä. Det gjorde inte ont men man blir lite paff och jag for upp snabbt precis som man gör när man ramlar. Man vill ju inte att någon ska se sitt misstag...
När jag gått ca 100 meter så började det snurra...och jag kallsvettades...fan, jag slog mig ju inte!?!
Jag blev tvungen att sätta mig på huk och vänta på att det skulle sluta, kikade lite på min pulsklocka och såg att den visade bara 54 slag. Det måste vara pulsbandet som sitter löst när jag sitter på huk tänkte jag. Sedan kände jag mig lite bättre och reste mig för att bara sätta mig igen...fan, det gick ju inte över! Jag satt nog 2 x 5 minuter och andra gången såg jag att pulsen var nere på 44 slag!
44!!!
Jag tänkte att nu blir jag väl kvar här ute på gärdet! Nej, kom igen nu Crille, tänkte jag och efter ett tag kände jag mig bättre och började gå sakta igen. Ganska snabbt kände jag mig bättre och kunde gå normalt igen, men lite saktare så klart.
Det konstiga var att jag inte slog mig men ändå höll jag på att tuppa av. Fast lite slog jag mig på vänster handen, framförallt ringfingret, och så skrubbade jag mig lite på knä, underarm och ett mikroskopiskt sår på hakan.
Den första träningen var i alla fall en sväng som jag kallar "ebbetorpsrundan" och är på 5,24 km som jag klarade av på 1h och 1 min men då är det inklusive ca 10 minuters stillasittande på huk...
Pulsen var som högst 165 slag per minut, snittet var 113 och slutpulsen när jag gick i "mål" var 88 slag. Det lite läbbiga var att min lägsta puls hade varit 39 slag per minut! OJ!!! Hade jag sett det på klockan hade jag verkligen trott att jag skulle kolavippa där ute på gärdena. Men det är väl det som händer då man svimmar/nästan svimmar, att pulsen går ned - eller?
Det var skönt att jag kom hem igen och när jag duschat osv så var jag ganska öm i vänsterhanden...och under dagen fick jag träningsvärk i benen. Framför allt smalbenen var lite stumma och fötterna gick inte att sätta ned mjukt utan gången var ganska "klafsande".
Roligt att vara igång i alla fall, och så mycket sämre än så här kan det väl knappast starta...kanske en bra vink om att från och med nu kan allt bara bli bättre?!?
(Skrivet 5/2-11 kl 23:05)

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar