En fin tjock gylta!

Äntligen en fet fin tjock gylta!
Men vi tar det från början...
Innan jag åkte från jobbet så skickade jag ett SMS till Johan där jag "berättade" om gårdagen. Det blev inget långt SMS... Nu hade jag laddat med ny mat och nya tag.

Han svarade att han hoppades att jag skulle ha mer tur idag och om det var måne nu.

Jag skickade mitt svar sen jag kommit hem vid 17-tiden att jag behövde käka först och hundarna skulle rastas. Sedan var det dags igen.
Månen var full i söndags så det är fint ljus, när det är klart.
Vädret i kväll var ett par minusgrader och samma vindriktning som igår men betydligt mer behaglig styrka - knappt hälften.

Vid halv 8 hade jag lagt ut all mat och satt mig till rätta i Tornet. Skrev och skickade följande SMS till min kära M:
"Ja, nu e jag i tornet och vantar. Lagt ut mkt mat som jag hoppas ska locka fram dem. Den var så
Grisar!"

En timme senare hade jag och läget lugnat ned sig så jag kunde skicka ett meddelande till M om hur det låg till och hur det gick.
Det tog tid innan de kom fram. Då var det en sugga med 2 mindre. Kan det varit "skygga suggan"? Inte omöjligt alls. De var bara långt in på åteln och de kliade sig på två ställen och gick sedan vidare utan att vara intresserade av maten. Kanske var de redan mätta? Jag vågade inte tända någon lampa och lysa lite extra... Man hoppas ju att de ska komma närmare så att man kan få ett säkrare skjutläge på dem. Med mitt kikarsikte vill jag ha djuren så nära det bara går - 2,5 gångers förstoring och "tyska ettan" som i och för sig gör att hårkorset syns bra även då det är mörkt. För mörkt var det då månen inte tittat fram ännu.
Jag hörde fler grisar också, tidigare, men de kom tyvärr inte fram. Fast man vet aldrig när de behagar komma igen, om de över huvud taget gör det...
MEN!
Vid 22:10 kommer det en sugga med 3 stora årsgrisar springande innefrån skogen. Jag ser dem på "håll" då månen kommit fram. De springer utan större tvekan rakt fram på åteln och börjar ta för sig av maten. Min puls stiger rejält för det gör den när det är "läge". Så, trycker jag av och de försvinner direkt i smällen. Suggan varnar/kallar när de kommit en bit bort. Jag ser att den jag hade fin bredsida på sprungit "lite åt vänster, rakt in" precis som den förra lilla grisen också gjorde. Tycker mig kunna se en svart klump liggandes en bit in i skogen. Jag tar fram mina ficklampor och klättrar ned med bössan beredd.
Det visar sig inte vara någon som helst tvekan om att jag träffat bra för det var mycket blod i spårlöpan och gyltan ligger död ca 35 meter in i skogen.
Jag tar fram mobilen och fotograferar åteln och spåren:

Att jag träffade bra blev jag varse direkt på åteln.

Spåren var lätta att följa. (Och bilden dålig.)

Att det var genomskott var det ingen tvekan om då blodet formligen sprutat åt båda hållen!

Det syns mycket tydligt när det är snö,

 men frågan är om inte en blind kunnat följa detta spåret?

Här började "krafterna" sina för jag tror nästan hon sprungit in i träden...

Hon låg bara någon meter åt sidan om träden.

Jag tog min "skrytbild" med min allmogebössa som referensobjekt.

Jag skickade bilden som ett MMS till M och skrev malligt; "Större! ;)"

Har ju fått lite "klagomål" om att mina skjutna grisar varit lite för små. I synnerhet den senaste var lite i minsta laget. Den här var nästan på gränsen att kallas årsgris. Det är endast dessa som är lovliga nu. Fast hon var i sällskap med en större så att det var en årsgris var det inte någon tvekan om.

Det var skönt att det var plogat upp till Tornet måste jag säga! Det hade i och för sig gått rätt bra ändå nu när det är snö men att kunna köra nästan ända fram är en härlig lyx.

Skickade bilden till Johan också med texten; "En fin rödgris.:)"

Svaret kom som vanligt strax efter; "Gött! Behöver du hjälp?"

Jag svarade strax innan kl 23 att jag hade gyltan i bilen men tackade för erbjudandet. Hon var rejält tung men om man lägger grisen i tunnan först så går det bra att ta ena änden först så att säga. Nu var det bara att köra hem och jobba lite. Det är ju "lite" att stå i hemma också när man skjutit...

Så här knubbig och fin var hon när hon låg i tunnan.

Det visade sig dock finnas fog för hennes knubbighet...hon var en gylta på väg att bli sugga... Ja, ja, det är ju sådant som händer och ingen fara annat än min egen etik egentligen. Det hade varit avsevärt värre om hon hade fött sina ungar och jag skjutit henne då! Jag undrade vad det var för konstiga "påsar" i magen i några ögonblick innan det gick upp för mig... Nu var det 4 st halvstora foster som kanske var gångna 3/4 av tiden? Hon vägde i alla fall hela 53 kg levande och det är en fin storlek på en skjuten gris tycker jag nog med min ringa erfarenhet.
Träffen hade tagit bra och allt var helt i kroppen. Ja, helt och helt...men ingen större skada matmässigt sett.
Jag tog som vanligt till vara på så väl hjärta, lever, njurar och tunga. Njurtappen behövde jag inte ta hela för att skicka som prov. Den här grisen behövdes det bara knappt ena sidan av.

(Skrivet 30/6 så gott det gick ur minnet och med SMS som stöd.)